Nyfiken på @emanuelkarlsten’s Twittrande?
Du har säkert både sett och hört journalisten Emanuel Karlsten i både TV och radio. Och nu syns han här! Han skriver följande om sig själv på sin Twitter-profil: ”Fristående journalist. Föreläser och konsulterar om internet. Krönikor i DN varannan vecka. Medgrundare av http://ajour.se”. Här skriver Emanuel om hans förhållande till Twitter och varför han valde att bli journalist. Tack för att du ställde upp Emanuel!
Foto: Martin Ridne
När och varför började du Twittra?
Första gången handlade det om nån slags slentrianregistrering för att så många tjatade om det. Jag var egentligen nöjd med Jaiku som var en betydligt smartare, men mindre mikroblogg som var populär då. Sedan började Jaiku eftersättas, grundaren köptes upp av Google, Jaiku eftersattes långsamt och tvingade in oss och mig på Twitter. Tror jag kom igång sommaren 2008 någon gång.
Vad twittrar du om?
Sådant jag tänker på, sådant jag upplever, sådant jag intresserar mig av. Nyheter, vardag och lustigheter.
Vad är Twitter för dig?
Ett fikarum, en nyhetsbyrå och ett verktyg för att hålla koll på snackisar.
Vad har Twitter gett dig?
Det har gett mig i många avseenden oförtjänt stort utrymme. Det har blivit så extremt medieintensivt och den som har stor räckvidd där uppfattas inflytelserik. Min Ajour-kollega Jack skrev häromdagen att vara känd på Twitter är som att sitta vid det coola bordet på ett mentalsjukhus. Så kan jag känna ibland. Men givetvis har det gett mig väldigt många häftiga möten. Det gör att jag kan försörja mig på min hobby – att prata och skriva om sånt som intresserar mig – och massor av nya vänner.
Vad är ditt bästa Twitter-minne?
Oj. Det vet jag inte. Jag har ett så extremt här-och-nu-perspektiv som gör att jag glömmer alla vackra och fina saker som händer. Det är både bra och dåligt, tror jag. Men om vi omformulerar frågan till starkaste Twitter-minne måste det vara Utöya. Jag var på väg ut för att köpa mjölk och kastade ett öka på Twitter. Såg om bomben och förstod inget. Men var så förvånad att inga medier hade skrivit. Så jag började leta bilder och hittade bild efter bild. Och fastnade. Jag satt i tre dygn och bara sorterade, redaktörade ut länkar och rapporter om vad som hände. Det var helt bisarrt. Det som hände, men också hur uppslukad jag blev av det. Jag tror det var mitt sätt att processa, förstå det som hände.
Finns det något du absolut inte gör på Twitter?
Jag berättar sällan privata detaljer om förhållanden. Eller exakt var jag bor.
Finns det något du inte tror att andra vet om dig?
Ja, massor. Så öppen är jag inte. Man konstruerar i mångt och mycket en bild av sig själv på nätet. Precis som man gör i nästan alla sociala sammanhang.
Du jobbar som journalist, hur kommer det sig?
Jag har alltid velat bli journalist. Det var min första praktik när jag gick i mellanstadiet och jag la alla mina praktikplatser där i högstadiet och valde alla journalistval man kunde i skolan. Men under ett studiebesök på JMK insåg jag hur TRÅKIGT det skulle vara att PLUGGA journalistik. Men allt det där väcktes till liv igen när bloggen kom 2005. Då hittade jag mitt eget språk och tilltal och så hur man kunde göra journalistiken tillsammans med läsarna på ett väldigt spännande sätt. På den vägen är det.
Vad brinner du för i ditt yrke?
Så många saker! Jag älskar att nyansera, hjälpa till att skifta perspektiv på en fråga där man kört fast. Eller att lyfta på locket i frågor där man ofta vill lägga locket på. Jag tycker också det är fantastiskt sporrande att utveckla journalistiken med hjälp av nätet. Vi har bara skrapat på ytan av alla möjligheter! Och även om det utmanar mig kan det irritera mig att vi inte har kommit längre.
Vad är din superkraft?
Det som driver mig är nyfikenhet, envishet och prestationsångest.
TIDIGARE INTERVJUER
Se vilka fler vi kommer att intervjua här.
Kommentarer